Pappa fick diagnosen cancer för ungefär ett och halvt år. Han lider av en allvarlig och ovanlig typ som inte går att bota, så det som vi kämpar för i familjen är tid. Mer tid tillsammans, mer tid som en familj. Vi helt enkelt köper tid med hjälp av behandlingar.

Pappa har sedan beskedet fått cytostatika-behandlingar i tablettform som har fungerat bra. Man har knappt märkt av att han varit sjuk förutom att han bara jobbat 2-3/dagar i veckan och att han blivit lite tröttare och mer lätt- retlig. Men det har inte varit någonting som varit som något stort hinder i vardagen, allting har funkat hyfsat normalt bortsett från alla sjukhusbesök m.m. Tro det eller ej, men man vänjer sig även vid ett sådant liv!

Sedan september har han nu börjat få besvär efter ett uppehåll från Maj till Augusti från cytostatikan.

Redan i somras märkte man små sympton på att pappa hade ont i ryggen, vilket han själv inte riktigt ville förstå att det berodde på cancern. När man frågade om det gjorde ont eller om han var öm i ryggen, ville han inte riktigt erkänna att faktiskt fanns en liten smärta i ryggraden. Min pappa är sån, man måste dra ut saker för att få veta något.

Tiden gick och i september började cancern spöka på riktigt. Det blev läskigt på riktigt nu. Efter att ha levt i ett och ett halvt år utan att knappt märkt av cancern (förutom ett håravfall och några få kräkningar) blev det nu läskigt att se hur pappa krympte ihop. Hans smärta i ryggen gjorde honom helt utmattad och efter ytterligare ett par veckor fick han gå/stå-problem. För nu, ungefär 3 veckor sedan, ramlade han när han var påväg till toaletten och det var först nu som mamma greps av panikens ångest..vilket sedan ledde till att mamma tog med honom till akuten två gånger. Första gången blev dom dock hemskickade igen efter ett par timmars väntande och nu ligger han fortfarande kvar efter att ha åkt in akut andra gången.

Pappa fick först plats på infektionsavdelningen från fredag-onsdag och genomgick en magnet-röntgen under helgen. De kunde då se att en ryggkota hade krossats och han fick då akut-opetaionstid, så han genomgick en operation redan på måndagen.

Operationens syfte var att få bort pappas smärta, vilket misslyckades. Han har än idag fortfarande i princip samma smärta trots operation och ökade morfindoser. Nu hoppas jag på att hans påbörjade strålning idag ska resultera i att hans smärta försvinner och få honom på benen så snart som möjligt.

Själv är man för tillfället sängliggandes i feber och får inte besöka min pappa förns jag blivit frisk, vilket känns hemskt. Den enda kontakt vi har haft sedan i torsdags (då jag blev sjuk) är via telefon. Hoppas verkligen att denna förkylning ger sig snart så jag kan få träffa min pappa.